I took a walk around the world to
Ease my troubled mind
I left my body laying somewhere
In the sands of time
I watched the world float to the dark
Side of the moon
I feel there is nothing I can do, yeah...
Så börjar en sinnessjuk låt som jag totalt älskar, jag har många minnen till den låten, men en sak kan jag ej få ur min skalle.
Jag har kommit hem efter en lååång dag, jag är trött men känner mig ganska okej.
En melankolisk känsla omsveper mig nu, Nu låter detta helt sjukt för många men jag känner verkligen att om jag skulle sluta andas i morgon skulle det inte vara hela världen. Inte att jag har dödslängtan, bara en sorts likgiltighet.
Jag vet verkligen inte alls varför det känns så men det är en ärlig känsla jag har, och kanske man inte alls ska prata om sådana saker, men det känns inte som en big deal.
JAg har bara varit i denna situation en gång tidigare och då red jag ut stormen.
Funderar på att ha en privat blogg nånstans med där jag kan skriva kompromisslöst om personliga saker, och aldrig behöver diskutera det man skrivit med folk man träffar.
Inte för att det gör mig nånting, men en del saker vill jag skriva om men inte till allmän beskådan. Jag har lagt till mig med för många försvar genom åren för att bara "kasta" bort säkerheten, och låta den som vill ta del av geggan.
Nu ska detta inte alls misstolkas att jag deprimerad eller nånting, det är bara.... jag...
Ett kroniskt tillstånd som har blivit mer påtagligt sedan att distraktionsmoment har försvunnit ur mitt liv, det börjar sakterliga komma tillbaka till åren 98-2004.
nej nu ska ni få ett musikstycke att suga på:
Ease my troubled mind
I left my body laying somewhere
In the sands of time
I watched the world float to the dark
Side of the moon
I feel there is nothing I can do, yeah...
Så börjar en sinnessjuk låt som jag totalt älskar, jag har många minnen till den låten, men en sak kan jag ej få ur min skalle.
Jag har kommit hem efter en lååång dag, jag är trött men känner mig ganska okej.
En melankolisk känsla omsveper mig nu, Nu låter detta helt sjukt för många men jag känner verkligen att om jag skulle sluta andas i morgon skulle det inte vara hela världen. Inte att jag har dödslängtan, bara en sorts likgiltighet.
Jag vet verkligen inte alls varför det känns så men det är en ärlig känsla jag har, och kanske man inte alls ska prata om sådana saker, men det känns inte som en big deal.
JAg har bara varit i denna situation en gång tidigare och då red jag ut stormen.
Funderar på att ha en privat blogg nånstans med där jag kan skriva kompromisslöst om personliga saker, och aldrig behöver diskutera det man skrivit med folk man träffar.
Inte för att det gör mig nånting, men en del saker vill jag skriva om men inte till allmän beskådan. Jag har lagt till mig med för många försvar genom åren för att bara "kasta" bort säkerheten, och låta den som vill ta del av geggan.
Nu ska detta inte alls misstolkas att jag deprimerad eller nånting, det är bara.... jag...
Ett kroniskt tillstånd som har blivit mer påtagligt sedan att distraktionsmoment har försvunnit ur mitt liv, det börjar sakterliga komma tillbaka till åren 98-2004.
nej nu ska ni få ett musikstycke att suga på:
Kommentarer
Skicka en kommentar