Mannen som talar med.........Alla?

Dagen har jag spenderat mestadels ute i den härliga höstluften, men med ett litet svårmod i bröstet. jag blir förundrad över hur människan många gånger är så uppe i sina egna arslen att den vägrar inse sitt eget ansvar i vardagen runt denne. Både jag själv och en närstående har upplevt detta på nära håll under helgen, vilket resulterat i denna klump i bröstet. Min egen Konvalescens har en positiv trend, och trots lite stress har jag klarat mig ganska bra. Nu ska jag dock se till att jag inte får hybris och lyssnar på egot som kallar mig odödlig och stark, utan förnuftet som säger att skynda långsamt. Min älskade tyra ser ju på mig att jag inte är som jag ska, och vill gärna ta hand om mig.. Det sätt hon tar hand om mig är att se till att jag ska vara i fred, vilket uttrycker sig i att hon drar upp sitt finaste pepsodentleende och låter som hon kom från helvetet i fall det kommer nån och stör. man har ju iallafall uppbackning;) En lite rolig sak inträffade då en god vän och jag pratad

Denna dagen lärde mig massor, vilket jag raskt förnekar och det faller in i en djup glömska. Haft oro i kroppen hela dan, som fick sitt utlopp i att jag städade den lägenhet jag befann mig i. Trots att städmottagaren föreföll väldigt nöjd, så finns en svag bitter smak i att jag inte befann mig hemma.... Hade behövts. Baksmällan kom mer eller mindre omedelbart då jag hade kraftig yrsel och spykänslor under ett par timmar, skakade i hela kroppen också av ansträngningen. Just nu sitter jag i soffan och njuter av bra musik och lugnet och trevligt sällskap. Är för tillfället utan bil, då jag anser mig vara en fara i trafiken stundtals. Jag saknar dock bilen nu då jag bara vill göra nånting, åka och ta en kaffe få luft, energi, utlopp för oron. Hur som helst har dagen överlag vart bra, och bus med treåringar har dominerat det minnesvärda av denna dag. Morgondagen skall spenderas i guds fria natur och friska luft, ifall vädergudarna inte väljer att ta en gestalt i form av "hagamannen&quo

Under den senaste veckan har jag fått ett smärtsamt uppvaknande, jag är tydligen varken superhjälte eller på nåt sätt odödlig. Detta trots att jag mer eller mindre blivit lovad av nån inre röst att detta skall vara sant och inte bara en illmarig spratt som mitt undermedvetna spelat mig. Detta har hänt: Onsdag 14/9, klockan 10:00... Sitter med en kopp kaffe på det lokala gymmet (namnet skall basuneras ut när jag har tillräckligt många besökare så jag kan få en hacka för det, det vill säga "when hell freezes over") tillsammans med Joel och Johan. Undertecknad känner en oerhörd motivation till det kommande spektaklet och kan inte bärga sig för det som komma skall. Joel och undertecknad skulle köra igenom överkroppen i lagom mängd så att den stundande träningsvärken skulle vara så där lagom njutbar och inte som en hästspark från helvetet. Det hela förflöt fantastiskt bra och efter passet var euforin total, här skulle man kunna säga att "peaken" för mitt välbefinnande in