Mannen som talar med.........Alla?

Ligger i min säng och kollar upp i taket, tagen av en fantastisk fotbollsmatch och smågrusig i ögonen av tempot dagen hittills har bjudit på. Tystnaden är total om man bortser från att min mage kurrar ljudligt. Jag njuter av tystnaden, för i dag har min telefon bjudit mig på inte mindre än 25 inkommande samtal.. Ett par möten, skjutsande och träning senare ligger jag och kollar i taket.  Jag brukar känna mig ensam, men eftersom att ensamheten är världens största gemenskap så har jag inte ens den i fred vilket gör att jag inte längre är ensam. Detta upplever jag som fasligt besvärande.  Jag har en känsla av att vara till freds när telefonen för 26:e gången säger "jag var nykter i morse, men nu börjar det ordna upp sig" och spelar upp ledmotivet till sällskapsresan. Jag blir nästan arg av signalen, jag kollar in i telefonen och appen truecaller talar om att "detta är ett oönskat samtal" vilket gör mig lättad. Jag stänger av telefonen och lägger mig den horisonte

"Motionssim från 16 år" Det är skylten som möter mig på den lokala simhallen, jag har bott för länge i Västra Götaland för att inte dra på smilbanden, och tänker att jag ska ju bara simma en timme så jag chansar.. Skylten är belägen på kanten till bana 1 och 2 som med en lina som håller dom avskilda från de övriga 4 banorna. Med 2 banor för motionssim kan det således bli trångt när 6 eller fler vill bränna bort överflödig energi, detta är ganska självklart för alla, eller ja nästan alla... Förutom 14-åriga tjejer så är pensionären den dummaste varelsen på jorden, tätt följd av övriga tonåringar och strutsen. Nånting måste hända när man blir 50, det är då dom sakta men säkert tappar hjärnceller snabbare än näshåren växer. Man kan inte bete sig i trafik, vaken som bilist eller övrig trafikant, man stannar gärna i köer för att prata med varandra så att folk får trängas runt eller vackert vänta till de har surrat klart om väder teknikunder(som mobiler och datorer) eller nåt

Sitter på min balkong, den är belägen på 7 våningen och cirka 85 meter över havet. Utsikten är fantastisk och den lilla vind som kommer in fläktar underbart. Men det är ju inte därför jag är här, för att ni ska läsa trivialt skit om hur jäkla bra jag har det på en skitbalkong cirka 1 km från en av världens största pappersfabriker. Nej upphovet till min skrivlust är att vi svenska folket (övervägande män, kan man med måttlig fantasi anta), har tagit på oss "dumihuvudetmössan" på allvar just nu. Svensken överlag slår sig gärna för bröstet och framhäver hur bra vi är jämte övriga världen, hur vidsynta vi är, ja så länge inte "Bogdan" som äger grillen får för sig att köpa hus i området. hur ska det se ut med huspriser och allt? Ja och hur har han råd egentligen? Kanske för att han jobbar arslet av sig 7 dagar i veckan och har strukit ordet semester och ledighet ur sin vokabulär,  men detta är en annan historia. Vi i Sverige förfäras ju över att vissa muslimska kvinnor

Give me back my broken night, my mirrored room, my secret life  it's lonely here,  there's no one left to torture ... Så börjar  "The future" av Leonard Coen, en fantastisk låt som gav mig rysningar första gången jag hörde den. Låten kommer i slutet av en av historiens bästa filmer: Natural born killers. Med det vill jag egentligen inte säga nånting förutom att den skulle kunna vara soundtracket till mitt liv.  Har samma sällsamt muntra världsåskådning som textförfattaren (det är här som ni med känsliga spröt kan ana en svag doft av ironi från bloggaren), och därför ligger musikstycket mig varmt om hjärtat. I kväll efter att ha skjutsat några människor in till stan så blir jag smärtsamt påmind om ett beslut jag tog här i våras. beslutet kom efter 5 års vånda och gör fortfarande väldigt ont. På väg hem från staden de så angeläget ville besöka, tänkte jag i min enfald att lite musik från radion kunde muntra upp lite. Slår på radion och inledningen till &