The day that never comes.....

Denna morgon klev jag upp med en härlig känsla och förväntan i kroppen. Jag var inte alls sugen på att styckmörda väckarklockan, för idag var dagen jag skulle åka hem!

Ja förväntan var så stor att föregående natt mest innehöll konstiga drömmar och en längtan  att klockan skulle ringa.... Hela förmiddan gick med pyssel inför hemfärden och ställa för ledigheten.. 

för säg vad man vill om Borås, ja och det gör man ju.
Jag har njutit nu i nästan åtta månader men nu känner jag att jag måste få ett litet break innan det finns nåt mer att skriva om denna fashionabla del av Borås som kallas Boda/Hässleholmen.

På lunchen ringer det och Christer svarar, hans vanligtvis flummigt glada uppsyn andras plötsligt, och nu ser ut som ett barn som precis blivit av med sin godispåse. "Du får prata med Micke"....

Jag suckar och vet redan vad som ska sägas. Naturligtvis kunde vi inte åka hem idag, ibland förbannar jag mig själv för att vara lojal. Nu blev det inte så illa som jag först befarat, och i morgon klockan 17 ska vi lätta från Bodagatan, med ett enda krav för att stanna... Att chefen ska köpa en blomma till sin fru som nyss har fött en liten dotter från mig och  Christer.

Så min eftermiddag har sett ut som vilken eftermiddag som helst, sett på dokumentär om Ed Gein och lyssnat på The kristet utseende. Ja nån ska göra skitgörat med! 

Är väldigt trött nu efter att ha kommit hem från Jensens, åt strip steak med räk cocktail som förrätt.

Vill bara sova så jag kan få åka hem!

Så nästa inlägg kommer handla om en helt annan bisarr del av Sverige, men som saknar den där äckliga klämkäckheten och alla ordvitsar....

Over and out/ Micke