Har sett fram emot den 7:e augusti sedan slutet av förra året.
Anledningen till det? jo det vankades hårdrocksfestival i stora skuggan norr om den svenska hufvudstaden!
Tidigt på morgonen så färdades Undertecknad Jessica Hultquist och Peter Palander söderut med förväntningar lika höga som Christer Pettersson i sina mörkaste stunder.
Anthrax, Slayer, Mötley Crüe, Alice Cooper och inte minst metalgudarna Iron Maiden skulle upplevas och avnjutas för några för den där magiska första gången. Jag har varit på många konserter de senaste 10-12 åren, men detta skulle bli nånting i hästväg med tanke på den bredd som denna 1-dagars musikfest erbjuder.
resan förflöt smärtfritt, och det var trots en trött fröken i baksätet en uppsluppen stämning fram i bilen. Många anektdoter avhandlades och det var knepigt nog en viss Jonas Uhlin som avhandlades mest:)
När vi närmat oss det obligatoriska matstoppet (Donken i stora Väsby) kom den första tillstymmelsen till kokning hos den vanligtvis otroligt tålmodige Palander. Han fick ingen dip trots att han tydligt förklarat vikten av att detta tillbehör måste finnas för att kunna intaga födan men nån form av njutning. Det till synes lilla problemet avhjälptes snart och vi var återigen på väg mot målet för vår resa.
För att vår resa skulle flyta så smärtfritt som möjligt hade Palander medtagit en synnerligen praktisk navigationsutrustning, denna utrustning skulle visa sig få eget liv på ett klassiskt Stephen King-manèr. För när vi närmade oss Arlanda tyckte den att vi skulle svänga av E4:an och ner på några småvägar och när vi till slut var tillbaka på E4:an utbrast ett hjärtligt garv i bilen. När vi en stund senare återigen blir upplysta om att svänga av den stora vägen tänkte vi alla i bilen: "det kan ju inte hända 2 gånger!" men det kunde det, efter diverse rondeller, felåkningar och knepiga filangivelser så var vi åter igen ute på den stora vägen vid namn E4:an!!!!
Helt plötsligt så fick bilen vind i seglen och hastigheten ökade markant, och på äkta biljaktsmaner kryssade bilen mellan de olika körfälten och bilar passerade på båda sidor, varpå den vanligtvis lugna föraren utbrister: "jag är bra varm nu!". Behöver jag tillägga att jag skrattade så tårarna sprutade?
Navigationsutrustningen bestämde sig nu för att inte reta denna redan stormkokande förare mera utan gav oss en korrekt vägbeskrivning fram till universitetet där vi skulle parkera för dagen.
När vi kommit fram så kom vi som hade en biljett överrens om att ta det lugnt och inte stressa in förrän Anthrax skulle inta stora scenen klockan 13:30 då hade damen i sällskapet tid att göra sig fin, och Palander kolla efter en biljett.
klockan började närma sig klockan 13:00 och vi drog oss mot festivalområdet, Palander hittade 2 Juveler direkt som gav honom ett rimligt pris på en biljett och snart så stod vi innanför grindarna. Vilken känsla, nu började det! vi hörde att Anthrax hade tjuvstartat med the mosh, och vi sa till palander att vi går bort dit varpå han svarade att han skulle hämta ett armband och gå ut en sväng från området. Det vi inte hade tänkt på var att när det samlas 50000 människor på en liten yta så vill inte mobiltelefoner fungera så bra, så det var det sista vi såg av Palander innan det var dags för hemfärd:(
Anthrax bjöd iallafall på en bra spelning vars höjdpunkt var Indians där de hade tagit in en Hyllning till Ronnie James Dio mitt i låten i form av heaven and hell. Det var mycket bra, och jag kände trots duggregnet att det var en kanonstart på denna festivaldag!
Jessica kan nog säga att hon gjorde årets bästa köp då hon på väg till området inhandlade en Platsponcho till det facila priset av 40 riksdaler, Något jag själv insåg att jag skulle behövt, men inte kunde använda då storleken var one size fits not quite all people!
Då varken jag eller Jessica står ut med att höra Hammerfall så flanerade vi runt lite på området och hamnade till slut borta vi redbull området, vi satt oss vid bänkarna och kollade in folk inför den stundande Slayerspelningen. regnet tilltog, men inte så mycket att det var jättestörande. Nu dök av en slump Mackan, Tobbe, criffe, och ecke upp där vi satt och det blev många sköna skratt innan vi drog oss bort mot den stora scenen..
klockan 15:30 hade sällskapet parkerat ganska långt fram och till vänster om den stora scenen. När inledningen av South of heaven började kände jag hur varenda hårstrå på kroppen stod rakt upp på mig, för nu visste jag att det var 45 minuters orgie i dubbelkaggar (av Dave Lombardo) psyksolon (av hanneman) och primalskrik (av Tom Araya.
Slayer gjorde ingen besviken och mitt under War Ensemble ubrister en i sällskapet "det är så jävla bra att jag nästan skiter på mig"!
Jag ska nu passa på att hylla Jessica för att hon stod ut med oss galningar trots att denna typ av musik inte tilltalar henne alls:)
När en lite uppspeedad version av Angel of Death var till enda och bandet klivit av scenen så kände jag att detta är helt jävla otroligt! vilket drag, och jag är här!
Men samtidigt hade jag en känsla i kroppen att det inte hade börjat än, Nu hade jag kommit igång (trots en extremt smärtande fot) med 2 av mina favoriter. Men mitt sällskap hade inte fått sin riktiga start än, då hon framförallt var där att avnjuta Alice Coopers lite till åren gångna stämma.
Nu började regnet att stå som spön i backen, och jag kände att mitt ben och fot inte skulle överleva att se iggy pop så vi begav oss tillbaka mot öltältet och en sittpaus.
Tyvärr hittade vi inte ett enda tak att stå under så för min del var det bara att luta sig fram och låta mig våldtas av vädergudarna, då jag inte kunde bli blötare tänkte jag följande: Det är ju bara regn, jag är här för att ha kul! Så egentligen så störde inte regnet mig så där jättemycket.
När regnet var som värst utbrister Jessica: Nej nu är jag genomsur om fötterna! varpå jag svarar: Jo det är synd om dig för jag är ju inte alls blöt. Hennes 40kronors investering skyddade henne väldigt bra från att bli blöt, men som sagt den skyddade ju inte hennes converseskor;)
Efter att ha rationaliserat bort Iggy så var det snart dags för Alice Cooper att inta Scenen.
Mina förväntningar på denna 2000-åriga legend var inte alls höga, utan jag var där till en början för att dela mitt sällskaps lycka över att se en av sina barndomsidoler. Den känslan att för första gången få uppleva det är magiskt.
Ganska Omgående fick jag bevis på att denne Alice fortfarande kan sin sak, och ju längre spelningen fortskred desto mera gillade jag det! Under denna spelning så fick vi uppleva 2 människor som måste komma från en annan plats än jorden, med en ålder av cirka 2 år äldre än Yoda så rockade dom järnet till denna ikon. Med sammanfattningen "kan ej beskrivas måste upplevas" så lämnar vi dom därhän, men de gav upphov till en hel del skratt från den dynamiska duon från Timrå.
Jessica log med hela kroppen när Alice var klar, och jag tittade på henne och tänkte " jag vet precis hur du känner det nu".
Ganska omgående var det dags för Sleazerockarna från LA att inta den lite mindre scenen, nu hade jag riktigt RIKTIGT ont i benet och jag började känna att jag kanske inte kan se Iron maiden om jag inte får vila en stund. men samtidigt så ville jag ju se Mötley Crüe med.
Efter att inledningsvis totalt slaktat min favoritlåt Kickstart my heart så hittade de takten de nästkommande 3 låtarna. Killarna såg taggade ut och de gav järnet, men i detta läge var jag frusen dyblöt och hade jätteont så jag kunde inte ta in det fullt ut. det hade precis kommit fram ett sms från Palander om att han var i bilen så jag och jessica begav och i en chansning mot bilen och lite värme och torra kläder. Efter att på vägen mot parkeringen inmundigat världens dyraste hamburgare och dricka började man längta efter den stundande värmen. När vi kommer fram ser vi att Peter inte är kvar i bilen, och vi båda känner en liten vind av hopplöshet. jag sätter mig vid ett träd och bevittnar lite skumt folk på väg tillbaka till området och det var precis vad som behövdes. Men ja kände trots det att det var synd att jag inte kunnat bevittna Mötley i sin helhet, en känsla som försvann dagen efter då jag läste recension av spelningen. Tydligen hade vi sett det som var bra;)
Nu var det i alla fall dags för dagens stora, Iron Maiden som trots sin ålder kör sönder vilka 20 åringar som helst på scen:)
Vi fick en bra plats lite till höger om den stora scenen, där vi båda kunde bevittna vad som skedde. Lite synd att man kommer en bit från scenen, så man får kolla mycket på mediaskärmarna som är upphängda.
Maiden gör en kanonspelning med Dance of Death som bästa låt, även om det inte är det bästa jag sett med dom( ullevi 08 är sinnessjukt) så var det en 4 plus av 5 möjliga. Maiden vågar bjuda på mera än hitkavalkad varje gång, men de har ju en närmast oändlig källa att ösa ur. Bruce Dickinson såg ut som att han hade injicerats med 200ml adrenalin innan spelningen likaså Steve Harries och Janick Gers. Dave Murray och Adrian smith är ju från en annan planet och det såg verkligen ut som att de hade lika skoj på scenen som vi betraktare hade utanför scenen.
Under hela Maiden spelningen så var det uppehåll, precis som att vädergudarna respekterade sina musikkollegor och gav oss dyrkare lite andrum, men så fort den sedvanliga melodin "always look at the bright side of life" som talar om att nu är det inga fler extranummer var slut så öppnade sig himlen igen. Denna gång var det om möjlig ännu värre än tidigare.
När vi efter många om och men kommit fram till en väntande Peter palander i bilen var det bara för mig att byta om till torra kläder, VILKEN LYCKA! ibland värdesätter man små saker lite högre än vanligt.
När vi kommit ut ur trängseln med diverse störda individer bakom rattar, så började vi summera dagen. Jag och jessica var överrens om att det nar i det närmaste magiskt. Peter hade haft en mera bergochdalbane-linkande känsla där han hade tillbringat mycket tid i bilen, och inte sett så mycket annat än just maiden, men han hade i och för sig varit tydlig från morgonen att det var därför han var där;)
På vägen hem hamnar den käre peter på kokning relativt omgående, ungefär lika snabbt som jessica somnade i baksätet:)
Vi ska iallafall tanka i Uppsala på en mack som har stängt för kvällen, då jag hör ett vrål utanför bilen. Innan jag har uppfattat vad det är så rycks bildörren upp och en upprörd Peter närmaste skriker: Hur i helvete kam man göra reklam för godis på bensinpumparna när mackjäveln är stängd!"
Jag bröt i hop!
I gävle får han äntligen sina efterlängtade M&M och resten av resan hem går smärtfritt:)
En sak som jag trots allt saknar denna dag är ju ronnie James dio hade varit kul att höra hans stämma live, men vi får hålla tillgodo med det han har efterlämnat sig..
R.I.P
Ronald James Padavona A.K.A Ronnie James Dio 10 juli 1942 - 16 maj 2010
Well if it seems to be real, it's illusion
For every moment of truth, there's confusion in life
Love can be seen as the answer, but nobody bleeds for the dancer
And it's on and on, on and on and on.... Heaven and hell
Anledningen till det? jo det vankades hårdrocksfestival i stora skuggan norr om den svenska hufvudstaden!
Tidigt på morgonen så färdades Undertecknad Jessica Hultquist och Peter Palander söderut med förväntningar lika höga som Christer Pettersson i sina mörkaste stunder.
Anthrax, Slayer, Mötley Crüe, Alice Cooper och inte minst metalgudarna Iron Maiden skulle upplevas och avnjutas för några för den där magiska första gången. Jag har varit på många konserter de senaste 10-12 åren, men detta skulle bli nånting i hästväg med tanke på den bredd som denna 1-dagars musikfest erbjuder.
resan förflöt smärtfritt, och det var trots en trött fröken i baksätet en uppsluppen stämning fram i bilen. Många anektdoter avhandlades och det var knepigt nog en viss Jonas Uhlin som avhandlades mest:)
När vi närmat oss det obligatoriska matstoppet (Donken i stora Väsby) kom den första tillstymmelsen till kokning hos den vanligtvis otroligt tålmodige Palander. Han fick ingen dip trots att han tydligt förklarat vikten av att detta tillbehör måste finnas för att kunna intaga födan men nån form av njutning. Det till synes lilla problemet avhjälptes snart och vi var återigen på väg mot målet för vår resa.
För att vår resa skulle flyta så smärtfritt som möjligt hade Palander medtagit en synnerligen praktisk navigationsutrustning, denna utrustning skulle visa sig få eget liv på ett klassiskt Stephen King-manèr. För när vi närmade oss Arlanda tyckte den att vi skulle svänga av E4:an och ner på några småvägar och när vi till slut var tillbaka på E4:an utbrast ett hjärtligt garv i bilen. När vi en stund senare återigen blir upplysta om att svänga av den stora vägen tänkte vi alla i bilen: "det kan ju inte hända 2 gånger!" men det kunde det, efter diverse rondeller, felåkningar och knepiga filangivelser så var vi åter igen ute på den stora vägen vid namn E4:an!!!!
Helt plötsligt så fick bilen vind i seglen och hastigheten ökade markant, och på äkta biljaktsmaner kryssade bilen mellan de olika körfälten och bilar passerade på båda sidor, varpå den vanligtvis lugna föraren utbrister: "jag är bra varm nu!". Behöver jag tillägga att jag skrattade så tårarna sprutade?
Navigationsutrustningen bestämde sig nu för att inte reta denna redan stormkokande förare mera utan gav oss en korrekt vägbeskrivning fram till universitetet där vi skulle parkera för dagen.
När vi kommit fram så kom vi som hade en biljett överrens om att ta det lugnt och inte stressa in förrän Anthrax skulle inta stora scenen klockan 13:30 då hade damen i sällskapet tid att göra sig fin, och Palander kolla efter en biljett.
klockan började närma sig klockan 13:00 och vi drog oss mot festivalområdet, Palander hittade 2 Juveler direkt som gav honom ett rimligt pris på en biljett och snart så stod vi innanför grindarna. Vilken känsla, nu började det! vi hörde att Anthrax hade tjuvstartat med the mosh, och vi sa till palander att vi går bort dit varpå han svarade att han skulle hämta ett armband och gå ut en sväng från området. Det vi inte hade tänkt på var att när det samlas 50000 människor på en liten yta så vill inte mobiltelefoner fungera så bra, så det var det sista vi såg av Palander innan det var dags för hemfärd:(
Anthrax bjöd iallafall på en bra spelning vars höjdpunkt var Indians där de hade tagit in en Hyllning till Ronnie James Dio mitt i låten i form av heaven and hell. Det var mycket bra, och jag kände trots duggregnet att det var en kanonstart på denna festivaldag!
Jessica kan nog säga att hon gjorde årets bästa köp då hon på väg till området inhandlade en Platsponcho till det facila priset av 40 riksdaler, Något jag själv insåg att jag skulle behövt, men inte kunde använda då storleken var one size fits not quite all people!
Då varken jag eller Jessica står ut med att höra Hammerfall så flanerade vi runt lite på området och hamnade till slut borta vi redbull området, vi satt oss vid bänkarna och kollade in folk inför den stundande Slayerspelningen. regnet tilltog, men inte så mycket att det var jättestörande. Nu dök av en slump Mackan, Tobbe, criffe, och ecke upp där vi satt och det blev många sköna skratt innan vi drog oss bort mot den stora scenen..
klockan 15:30 hade sällskapet parkerat ganska långt fram och till vänster om den stora scenen. När inledningen av South of heaven började kände jag hur varenda hårstrå på kroppen stod rakt upp på mig, för nu visste jag att det var 45 minuters orgie i dubbelkaggar (av Dave Lombardo) psyksolon (av hanneman) och primalskrik (av Tom Araya.
Slayer gjorde ingen besviken och mitt under War Ensemble ubrister en i sällskapet "det är så jävla bra att jag nästan skiter på mig"!
Jag ska nu passa på att hylla Jessica för att hon stod ut med oss galningar trots att denna typ av musik inte tilltalar henne alls:)
När en lite uppspeedad version av Angel of Death var till enda och bandet klivit av scenen så kände jag att detta är helt jävla otroligt! vilket drag, och jag är här!
Men samtidigt hade jag en känsla i kroppen att det inte hade börjat än, Nu hade jag kommit igång (trots en extremt smärtande fot) med 2 av mina favoriter. Men mitt sällskap hade inte fått sin riktiga start än, då hon framförallt var där att avnjuta Alice Coopers lite till åren gångna stämma.
Nu började regnet att stå som spön i backen, och jag kände att mitt ben och fot inte skulle överleva att se iggy pop så vi begav oss tillbaka mot öltältet och en sittpaus.
Tyvärr hittade vi inte ett enda tak att stå under så för min del var det bara att luta sig fram och låta mig våldtas av vädergudarna, då jag inte kunde bli blötare tänkte jag följande: Det är ju bara regn, jag är här för att ha kul! Så egentligen så störde inte regnet mig så där jättemycket.
När regnet var som värst utbrister Jessica: Nej nu är jag genomsur om fötterna! varpå jag svarar: Jo det är synd om dig för jag är ju inte alls blöt. Hennes 40kronors investering skyddade henne väldigt bra från att bli blöt, men som sagt den skyddade ju inte hennes converseskor;)
Efter att ha rationaliserat bort Iggy så var det snart dags för Alice Cooper att inta Scenen.
Mina förväntningar på denna 2000-åriga legend var inte alls höga, utan jag var där till en början för att dela mitt sällskaps lycka över att se en av sina barndomsidoler. Den känslan att för första gången få uppleva det är magiskt.
Ganska Omgående fick jag bevis på att denne Alice fortfarande kan sin sak, och ju längre spelningen fortskred desto mera gillade jag det! Under denna spelning så fick vi uppleva 2 människor som måste komma från en annan plats än jorden, med en ålder av cirka 2 år äldre än Yoda så rockade dom järnet till denna ikon. Med sammanfattningen "kan ej beskrivas måste upplevas" så lämnar vi dom därhän, men de gav upphov till en hel del skratt från den dynamiska duon från Timrå.
Jessica log med hela kroppen när Alice var klar, och jag tittade på henne och tänkte " jag vet precis hur du känner det nu".
Ganska omgående var det dags för Sleazerockarna från LA att inta den lite mindre scenen, nu hade jag riktigt RIKTIGT ont i benet och jag började känna att jag kanske inte kan se Iron maiden om jag inte får vila en stund. men samtidigt så ville jag ju se Mötley Crüe med.
Efter att inledningsvis totalt slaktat min favoritlåt Kickstart my heart så hittade de takten de nästkommande 3 låtarna. Killarna såg taggade ut och de gav järnet, men i detta läge var jag frusen dyblöt och hade jätteont så jag kunde inte ta in det fullt ut. det hade precis kommit fram ett sms från Palander om att han var i bilen så jag och jessica begav och i en chansning mot bilen och lite värme och torra kläder. Efter att på vägen mot parkeringen inmundigat världens dyraste hamburgare och dricka började man längta efter den stundande värmen. När vi kommer fram ser vi att Peter inte är kvar i bilen, och vi båda känner en liten vind av hopplöshet. jag sätter mig vid ett träd och bevittnar lite skumt folk på väg tillbaka till området och det var precis vad som behövdes. Men ja kände trots det att det var synd att jag inte kunnat bevittna Mötley i sin helhet, en känsla som försvann dagen efter då jag läste recension av spelningen. Tydligen hade vi sett det som var bra;)
Nu var det i alla fall dags för dagens stora, Iron Maiden som trots sin ålder kör sönder vilka 20 åringar som helst på scen:)
Vi fick en bra plats lite till höger om den stora scenen, där vi båda kunde bevittna vad som skedde. Lite synd att man kommer en bit från scenen, så man får kolla mycket på mediaskärmarna som är upphängda.
Maiden gör en kanonspelning med Dance of Death som bästa låt, även om det inte är det bästa jag sett med dom( ullevi 08 är sinnessjukt) så var det en 4 plus av 5 möjliga. Maiden vågar bjuda på mera än hitkavalkad varje gång, men de har ju en närmast oändlig källa att ösa ur. Bruce Dickinson såg ut som att han hade injicerats med 200ml adrenalin innan spelningen likaså Steve Harries och Janick Gers. Dave Murray och Adrian smith är ju från en annan planet och det såg verkligen ut som att de hade lika skoj på scenen som vi betraktare hade utanför scenen.
Under hela Maiden spelningen så var det uppehåll, precis som att vädergudarna respekterade sina musikkollegor och gav oss dyrkare lite andrum, men så fort den sedvanliga melodin "always look at the bright side of life" som talar om att nu är det inga fler extranummer var slut så öppnade sig himlen igen. Denna gång var det om möjlig ännu värre än tidigare.
När vi efter många om och men kommit fram till en väntande Peter palander i bilen var det bara för mig att byta om till torra kläder, VILKEN LYCKA! ibland värdesätter man små saker lite högre än vanligt.
När vi kommit ut ur trängseln med diverse störda individer bakom rattar, så började vi summera dagen. Jag och jessica var överrens om att det nar i det närmaste magiskt. Peter hade haft en mera bergochdalbane-linkande känsla där han hade tillbringat mycket tid i bilen, och inte sett så mycket annat än just maiden, men han hade i och för sig varit tydlig från morgonen att det var därför han var där;)
På vägen hem hamnar den käre peter på kokning relativt omgående, ungefär lika snabbt som jessica somnade i baksätet:)
Vi ska iallafall tanka i Uppsala på en mack som har stängt för kvällen, då jag hör ett vrål utanför bilen. Innan jag har uppfattat vad det är så rycks bildörren upp och en upprörd Peter närmaste skriker: Hur i helvete kam man göra reklam för godis på bensinpumparna när mackjäveln är stängd!"
Jag bröt i hop!
I gävle får han äntligen sina efterlängtade M&M och resten av resan hem går smärtfritt:)
En sak som jag trots allt saknar denna dag är ju ronnie James dio hade varit kul att höra hans stämma live, men vi får hålla tillgodo med det han har efterlämnat sig..
R.I.P
Ronald James Padavona A.K.A Ronnie James Dio 10 juli 1942 - 16 maj 2010
Well if it seems to be real, it's illusion
For every moment of truth, there's confusion in life
Love can be seen as the answer, but nobody bleeds for the dancer
And it's on and on, on and on and on.... Heaven and hell
Kommentarer
Skicka en kommentar