Ligger i min säng och kollar upp i taket, tagen av en fantastisk fotbollsmatch och smågrusig i ögonen av tempot dagen hittills har bjudit på.
Tystnaden är total om man bortser från att min mage kurrar ljudligt. Jag njuter av tystnaden, för i dag har min telefon bjudit mig på inte mindre än 25 inkommande samtal.. Ett par möten, skjutsande och träning senare ligger jag och kollar i taket.
Jag brukar känna mig ensam, men eftersom att ensamheten är världens största gemenskap så har jag inte ens den i fred vilket gör att jag inte längre är ensam. Detta upplever jag som fasligt besvärande.
Jag har en känsla av att vara till freds när telefonen för 26:e gången säger "jag var nykter i morse, men nu börjar det ordna upp sig" och spelar upp ledmotivet till sällskapsresan. Jag blir nästan arg av signalen, jag kollar in i telefonen och appen truecaller talar om att "detta är ett oönskat samtal" vilket gör mig lättad. Jag stänger av telefonen och lägger mig den horisontella position som jag finner mest bekväm för en timmes vilande. Precis när jag ska till och somna ringer dörrklockan.. SATAN!!!! skriker mitt inre medan mitt yttre öppnar dörren med ett leende och förklarar för barnen att det inte blir någon film idag. Det är en kompis som bor granne vars barn brukar komma över och se film.
Lägger mig igen och känner att jag blir tyngre och tyngre, jag börjar sakta försvinna bort och slutligen somna till...Äntligen!
Som ni nu förstår av texten framför er så kommer ju inte lyckan vara långvarig, det blev den inte heller. Lyckan och harmonin ändrar nyans till en mer undrande och förvånande känsla, när lägesanalysen var klar ändrade den sig igen till mer av ursinnig art. Jag hör braket i hallen (som fångar mitt intresse och förvåning), kliver upp och ser upphovsmakaren (här kommer lägesanalysen) och övergår i ursinne då den överförfriskade grannen utbrister: "Hej Micke vad gör du här?"
Mitt svar kommer reptilsnabbt och lyder i stil med: Ditt *piiip* CP, *piiiip* och*piiip* gå hem *piiiiip*!
Hans replik kommer nästan lika snabbt:
- "jag är ju hemma"..
Suck... jag är fortfarande stormkokande men kan inte bortse från den utvecklingsstörda uppsyn han utstrålar, jag blir pedagogisk...
-"Du är i fel trapp"
-"jaha"
Han lunkar ut och vänder i dörren.
-"Du har inte en hundring att låna mig?"
Jag orkar inte koka mer, föser honom tillbaka och drar igen dörren.
Jag ligger återigen i min säng och kollar i taket, harmonin är borta lugnet är borta det enda jag längtar till är ensamheten.....
Och så världens bästa låt!! Kan inte bli bättre ��
SvaraRaderahoppas du inte gör nån jämförelse mellan text och musikstycke;)
RaderaJag visste det ifrån början.... Du pratar Slayer men tänker D.M. Bra där min kusin. :)
SvaraRadera