Under den senaste veckan har jag fått ett smärtsamt uppvaknande, jag är tydligen varken superhjälte eller på nåt sätt odödlig. Detta trots att jag mer eller mindre blivit lovad av nån inre röst att detta skall vara sant och inte bara en illmarig spratt som mitt undermedvetna spelat mig.
Detta har hänt:
Onsdag 14/9, klockan 10:00...
Sitter med en kopp kaffe på det lokala gymmet (namnet skall basuneras ut när jag har tillräckligt många besökare så jag kan få en hacka för det, det vill säga "when hell freezes over") tillsammans med Joel och Johan. Undertecknad känner en oerhörd motivation till det kommande spektaklet och kan inte bärga sig för det som komma skall.
Joel och undertecknad skulle köra igenom överkroppen i lagom mängd så att den stundande träningsvärken skulle vara så där lagom njutbar och inte som en hästspark från helvetet.
Det hela förflöt fantastiskt bra och efter passet var euforin total, här skulle man kunna säga att "peaken" för mitt välbefinnande infann sig.
Åker till sjukhuset och hämtar medicin, och kommer tillbaka till arbetsplatsen som är tänkt att bli min nya källa för ekonomisk inflöde.
Känner att jag blir allt slöare i skallen och jag sätter mig i soffan och försöker komma till rätta med mig själv (den uppmärksamme läsaren kanske redan har insett att detta inte kommer att realiseras). Efter ett par timmars vilande och ett förvärrande av mitt tillstånd, tycker den tidigare nämnde Joel att jag ska fara hem och ta igen mig.
Nu börjar det intressanta i detta för övrigt totalt ointressanta referat över mitt liv den gångna veckan.
jag ska fara och hämta Jessica och hennes något yngre syster på jobbet i Bergeforsen, färden mellan Timrå och Bergeforsen gick i en hiskelig fart, cirka 30-35 km/h för att jag skulle kunna hålla mig på vägen.
jag har synrubbningar talfel och allehanda slö i skallen och själen. väl framkommen till parkeringen så kommer Jessica ut och verkar aningen orolig för mitt hälsotillstånd (rapporter hade inkommit till henne av en helt anonym Karina, att jag lät full när jag hade pratat med denna anonyma kvinna).
Jag själv tycker tydligen att detta är synnerligen överdrivet och insisterar att jag ska köra hem systrarna och sedan själv åka hem och vila. Reaktionen jag fick var av mer hysterisk art och hot om våld låg som en tät dimma i luften.
Jag gav vika för överheten, inte för att jag ansåg att denne högst sannolika baneman hade rätt utan för att orken och sansen i mitt förstånd var som bortblåst.
Väl inne på akuten hade jag högst rimliga 194/106 i blodtryck, jag vet inte hur jag kommit dit, synrubbningar, skallebank, yrsel, förvirrat beteende osv.(*se fotnot)
Jag träffar en läkare och denne gör ett test på mig som liknar det en amerikansk trafikpolis gör på ett misstänkt rattfyllo. Jessica är högst imponerad av att läkaren vill skicka hem mig utan vidare utredning, trots att den amerikanske trafikpolisen hade dragit in mitt körkort och satt mig bakom lås och bom.
Vid detta laget går alla tankar, känslor och tal i slowmotion och Jessica beslutar att eftersom jag inte är kapabel att ta hand om mig själv, så skall natten spenderas under hennes vakande öga(en gest jag aldrig kan tacka henne nog för).
Dagen efter så är jag under lupp och jag blir ombedd att ringa sjukvårdsupplysningen, telefonsvararen säger att en sjuksköterska skall ringa upp. Väl uppringd så blir hon så glad att jag berättat om mitt hälsotillstånd att hon erbjöd landstingets egna transporttjänst som jag vänligen avböjde med motiveringen: "jag kommer att vara inne längre denna gång, och jessica ska inte behöva sitta hungrig och vänta" Jessica var nämligen och införskaffade köttsoppa och limpa till oss på affären.
Jessica uppskattade inte min godhjärtade gest till fullo utan blev vad man skulle säga; en aning hispig. Nu går allt i 200 knyck och hon är uppenbart orolig för min hälsa, jag har dock inte förstånd nog att bli orolig.
Precis som jag förutspådde så blev väntan lång, och jag blir inlagd på avd 25b.
När man kommer till dörrarna på Avd 25b så möts man av skylten "strokeenheten", denna skylt passeras i vårat tycke åtminstone 30-40 år för tidigt.
Jag möts av en ung trevlig sjuksköterska som tydligt påvisar att jag ta mig fan är för ung för att ligga där i sal 29.
Jessica börjar känna att hon kan andas och verkar godkänna kompetensen hos mina vårdare, så hon ser till att bli hämtad och klockan passerade 21:30.
Mitt blodtryck är fortfarande för högt, och jag känner ingen som helst ork i kroppen.
Jag somnar utmattad vid 01-tiden.
Nästa dags uppvaknande sker genom att en sköterska ska sätta blodtrycksmanchetten på mig, hon är påtagligt nervös men jag hjälper henne och hon blir blygsamt glad... men säg den lycka som varar för evigt;) När denna student för tredje gången på en timme får presentera sig själv för mig, så blir hon blek i ansiktet... Detta lilla spratt fick jag vänligen bestämt förklarat för mig inte alls var passande där, men jag tyckte att det inte finns ett mer passande förutom demensavdelningen att utföra det på. hur som helst fanns det inga hard feelings, och detta spratt till trots var jag riktigt risig.
Efter några undersökningar på fredagen bestämdes det att jag skulle tillbringa helgen på sjukhuset.
Detta kändes som ett dråpslag eftersom att det vankades 25års fest på lördagen som jag för allt i världen inte ville missa och som jag hade sett fram emot en tid.
Nu spenderas dagarna i sängen och sömnen är de 3 första dagarna kring 16 timmar per dygn, och efter att jag gjort grepptestet så visade sig att jag tryckte 16kg med höger hand och 21 med vänster hand... detta ska jämföras med ett normalt tryck för min del kring 100 kg...
På lördagen så kom en jourläkare in, samtalet följer ungefär som följer:
Hejsan Michael, jo nu har vi kollat runt efter en röntgentid åt dig. det visar sig dessvärre att det inte finns nått sjukhus i Sverige som kan ta emot dig då du överskrider viktgränsen.
"hur gör vi då" frågade jag slött
-jo det är så att det finns ett ställe i Uppsala du kan åka till om det blir aktuellt, men skulle det bli kris under helgen så kan det stöta till problem.
"varför" frågade jag lite mer engagerat.
-Dom har ingen helgjour där, och en läkare måste tillkallas dig för han som äger stället har aldrig utfört detta på en människa förut
"Eh, ska jag till en veterinär"? skämtar jag till det..
-*nervöst skratt* ja, en hästklinik dessvärre..
Nu når min självkänsla nya oanade höjder, och jag känner mig verkligen som en vinnare.
Jag är alltså så pass utanför ramarna att sjukvården får inkalla veterinärkåren. Detta känner jag är en väckarklocka för min livssituation som jag fram till idag inte alls besvärats allt för mycket av.
lördagen och söndagen förtlöpte likt sirap, och hade det inte varit för att syster hade kommit med min laptop och ett mobilt bredband så hade jag börjat tugga på knogarna.
Mera tester på måndag, och på tisdagen så träffar jag en läkare igen.
Han vill mer eller mindre utesluta en stroke, hans arbete har försvårats tack vare det uteblivna veterinärbesöket.
vi kommer fram till att min situation nu längre inte kräver sjukvårdens fulla beskydd, utan jag blir utskriven samma eftermiddag. Samtidigt släpper han mig inte helt då jag ska på återbesök hos honom.
Nu är det inte så att jag är frisk utan jag känner mig som en total vekling, ett besök till birsta på tisdagen resulterade i att jag mer eller mindre bröt ihop. Vid minsta stress så känner jag hur jag domnar bort i pannan, och sedan övergår det i yrsel och nån form av avstängning i hjärnan.
Nu ska jag passa på att tacka Min Syster, Karina och Jessica dessa människor har vart till ovärderlig hjälp under den gångna veckan. Jag bor några nätter hos Jessica och trots att hon inte tror jag klarar nånting så uppskattar jag hennes välvilja, Alla dessa 3 människor har stora hjärtan i små kroppar.
Det är gånger som dessa man får hoppas att Karman hjälper en på traven att visa uppskattning.
*- detta har efter förhör återberättats av Jessica, eftersom jag själv har en del minnesluckor på akuten.
Peace sells, but whos buying!
Over and out// Micke
Detta har hänt:
Onsdag 14/9, klockan 10:00...
Sitter med en kopp kaffe på det lokala gymmet (namnet skall basuneras ut när jag har tillräckligt många besökare så jag kan få en hacka för det, det vill säga "when hell freezes over") tillsammans med Joel och Johan. Undertecknad känner en oerhörd motivation till det kommande spektaklet och kan inte bärga sig för det som komma skall.
Joel och undertecknad skulle köra igenom överkroppen i lagom mängd så att den stundande träningsvärken skulle vara så där lagom njutbar och inte som en hästspark från helvetet.
Det hela förflöt fantastiskt bra och efter passet var euforin total, här skulle man kunna säga att "peaken" för mitt välbefinnande infann sig.
Åker till sjukhuset och hämtar medicin, och kommer tillbaka till arbetsplatsen som är tänkt att bli min nya källa för ekonomisk inflöde.
Känner att jag blir allt slöare i skallen och jag sätter mig i soffan och försöker komma till rätta med mig själv (den uppmärksamme läsaren kanske redan har insett att detta inte kommer att realiseras). Efter ett par timmars vilande och ett förvärrande av mitt tillstånd, tycker den tidigare nämnde Joel att jag ska fara hem och ta igen mig.
Nu börjar det intressanta i detta för övrigt totalt ointressanta referat över mitt liv den gångna veckan.
jag ska fara och hämta Jessica och hennes något yngre syster på jobbet i Bergeforsen, färden mellan Timrå och Bergeforsen gick i en hiskelig fart, cirka 30-35 km/h för att jag skulle kunna hålla mig på vägen.
jag har synrubbningar talfel och allehanda slö i skallen och själen. väl framkommen till parkeringen så kommer Jessica ut och verkar aningen orolig för mitt hälsotillstånd (rapporter hade inkommit till henne av en helt anonym Karina, att jag lät full när jag hade pratat med denna anonyma kvinna).
Jag själv tycker tydligen att detta är synnerligen överdrivet och insisterar att jag ska köra hem systrarna och sedan själv åka hem och vila. Reaktionen jag fick var av mer hysterisk art och hot om våld låg som en tät dimma i luften.
Jag gav vika för överheten, inte för att jag ansåg att denne högst sannolika baneman hade rätt utan för att orken och sansen i mitt förstånd var som bortblåst.
Väl inne på akuten hade jag högst rimliga 194/106 i blodtryck, jag vet inte hur jag kommit dit, synrubbningar, skallebank, yrsel, förvirrat beteende osv.(*se fotnot)
Jag träffar en läkare och denne gör ett test på mig som liknar det en amerikansk trafikpolis gör på ett misstänkt rattfyllo. Jessica är högst imponerad av att läkaren vill skicka hem mig utan vidare utredning, trots att den amerikanske trafikpolisen hade dragit in mitt körkort och satt mig bakom lås och bom.
Vid detta laget går alla tankar, känslor och tal i slowmotion och Jessica beslutar att eftersom jag inte är kapabel att ta hand om mig själv, så skall natten spenderas under hennes vakande öga(en gest jag aldrig kan tacka henne nog för).
Dagen efter så är jag under lupp och jag blir ombedd att ringa sjukvårdsupplysningen, telefonsvararen säger att en sjuksköterska skall ringa upp. Väl uppringd så blir hon så glad att jag berättat om mitt hälsotillstånd att hon erbjöd landstingets egna transporttjänst som jag vänligen avböjde med motiveringen: "jag kommer att vara inne längre denna gång, och jessica ska inte behöva sitta hungrig och vänta" Jessica var nämligen och införskaffade köttsoppa och limpa till oss på affären.
Jessica uppskattade inte min godhjärtade gest till fullo utan blev vad man skulle säga; en aning hispig. Nu går allt i 200 knyck och hon är uppenbart orolig för min hälsa, jag har dock inte förstånd nog att bli orolig.
Precis som jag förutspådde så blev väntan lång, och jag blir inlagd på avd 25b.
När man kommer till dörrarna på Avd 25b så möts man av skylten "strokeenheten", denna skylt passeras i vårat tycke åtminstone 30-40 år för tidigt.
Jag möts av en ung trevlig sjuksköterska som tydligt påvisar att jag ta mig fan är för ung för att ligga där i sal 29.
Jessica börjar känna att hon kan andas och verkar godkänna kompetensen hos mina vårdare, så hon ser till att bli hämtad och klockan passerade 21:30.
Mitt blodtryck är fortfarande för högt, och jag känner ingen som helst ork i kroppen.
Jag somnar utmattad vid 01-tiden.
Nästa dags uppvaknande sker genom att en sköterska ska sätta blodtrycksmanchetten på mig, hon är påtagligt nervös men jag hjälper henne och hon blir blygsamt glad... men säg den lycka som varar för evigt;) När denna student för tredje gången på en timme får presentera sig själv för mig, så blir hon blek i ansiktet... Detta lilla spratt fick jag vänligen bestämt förklarat för mig inte alls var passande där, men jag tyckte att det inte finns ett mer passande förutom demensavdelningen att utföra det på. hur som helst fanns det inga hard feelings, och detta spratt till trots var jag riktigt risig.
Efter några undersökningar på fredagen bestämdes det att jag skulle tillbringa helgen på sjukhuset.
Detta kändes som ett dråpslag eftersom att det vankades 25års fest på lördagen som jag för allt i världen inte ville missa och som jag hade sett fram emot en tid.
Nu spenderas dagarna i sängen och sömnen är de 3 första dagarna kring 16 timmar per dygn, och efter att jag gjort grepptestet så visade sig att jag tryckte 16kg med höger hand och 21 med vänster hand... detta ska jämföras med ett normalt tryck för min del kring 100 kg...
På lördagen så kom en jourläkare in, samtalet följer ungefär som följer:
Hejsan Michael, jo nu har vi kollat runt efter en röntgentid åt dig. det visar sig dessvärre att det inte finns nått sjukhus i Sverige som kan ta emot dig då du överskrider viktgränsen.
"hur gör vi då" frågade jag slött
-jo det är så att det finns ett ställe i Uppsala du kan åka till om det blir aktuellt, men skulle det bli kris under helgen så kan det stöta till problem.
"varför" frågade jag lite mer engagerat.
-Dom har ingen helgjour där, och en läkare måste tillkallas dig för han som äger stället har aldrig utfört detta på en människa förut
"Eh, ska jag till en veterinär"? skämtar jag till det..
-*nervöst skratt* ja, en hästklinik dessvärre..
Nu når min självkänsla nya oanade höjder, och jag känner mig verkligen som en vinnare.
Jag är alltså så pass utanför ramarna att sjukvården får inkalla veterinärkåren. Detta känner jag är en väckarklocka för min livssituation som jag fram till idag inte alls besvärats allt för mycket av.
lördagen och söndagen förtlöpte likt sirap, och hade det inte varit för att syster hade kommit med min laptop och ett mobilt bredband så hade jag börjat tugga på knogarna.
Mera tester på måndag, och på tisdagen så träffar jag en läkare igen.
Han vill mer eller mindre utesluta en stroke, hans arbete har försvårats tack vare det uteblivna veterinärbesöket.
vi kommer fram till att min situation nu längre inte kräver sjukvårdens fulla beskydd, utan jag blir utskriven samma eftermiddag. Samtidigt släpper han mig inte helt då jag ska på återbesök hos honom.
Nu är det inte så att jag är frisk utan jag känner mig som en total vekling, ett besök till birsta på tisdagen resulterade i att jag mer eller mindre bröt ihop. Vid minsta stress så känner jag hur jag domnar bort i pannan, och sedan övergår det i yrsel och nån form av avstängning i hjärnan.
Nu ska jag passa på att tacka Min Syster, Karina och Jessica dessa människor har vart till ovärderlig hjälp under den gångna veckan. Jag bor några nätter hos Jessica och trots att hon inte tror jag klarar nånting så uppskattar jag hennes välvilja, Alla dessa 3 människor har stora hjärtan i små kroppar.
Det är gånger som dessa man får hoppas att Karman hjälper en på traven att visa uppskattning.
*- detta har efter förhör återberättats av Jessica, eftersom jag själv har en del minnesluckor på akuten.
Peace sells, but whos buying!
Over and out// Micke
Kommentarer
Skicka en kommentar